För mig förändrades mycket när jag hörde Pavement första gången. Det var så speciellt, och så coolt att man kunde göra musik på det sättet de gjorde. Det var nästan som att de inte brydde sig alls om hur det lät, ändå lät det fantastiskt. Och de var så töntiga, men ändå så coola, just därför att de var töntar! Gör man så bra musik som de gjorde blir det coolt, hur töntig man än är.
Libertines och Strokes, 00-talets fantastiska indierock Ett band som är speciellt för mig är The Libertines. De var ett av de första banden som verkligen slukade mig, och nästan alla mina kompisar när jag var fjorton-femton lyssnade på dem. De representerade liksom allting man önskade sig, allting man drömde om, allting som var spännande med musik. Det tyckte jag i alla fall då, och det tycker jag nog fortfarande när jag lyssnar på dem idag. Deras musik och allting med dem är så ärligt och så direkt. Det fanns liksom inga gränser mellan dem och en, mellan bandet och publiken, när man såg dem live.
Och Strokes, som egentligen kom före Libertines, med deras, läderjackor, trasiga Converse och supersmala stuprörsjeans med hål i… Och Julian Casablancas som var så cool med sin distade Iggy Pop-song, och Nick Valensis och Albert Hammond Jr:s gitarrer… Wow. De var så sjukt bra, och tajta på ett annat sätt än Libertines (även om just det där oslipade var en del av Libertines charm och som gjorde dem ännu bättre än Strokes, i min mening).
Joy Division var också speciella för mig under en period i gymnasiet, liksom för många andra. Allt med dem var så mörkt, så hårt och så starkt. Och Ian Curtis röst… Samma sak med Bob Hund, de var något helt unikt. Och Thomas Öberg, sångaren, var så fantastisk rolig också! En genomgående grej med alla band jag verkligen gillar är att de är losers eller outcasts på nåt sätt. Därför gillar jag ju nästan alla 90-talsband, i princip, inte minst de från Sverige: Broder Daniel såklart, Bad Cash Quartet, Bear Quartet, Kent – jag kan hålla på hur länge som helst.
Mina nya favoriter Det senaste bandet som verkligen knockade mig var Belle & Sebastian. Deras första två skivor är bland det bästa jag någonsin hört. Deras musik är som en mjuk varm filt som bara omsveper en, och man vill bara vara i den för alltid. Och de är så gulliga: deras musik, men också som band, och som personer, de enskilda medlemmarna. De är en sån brokig skara människor att man inte kan annat än att älska dem.